Tänk om allting bara kunde vara lätt för en gång skull!
Att livet bara har medgångar, men icke då.
Det blåser så hård motvind att jag vet inte hur jag ska lyckas stå kvar på mina ben.
Hur hamnade vi här? Varför?

Orkar vi kämpa för att allt ska bli bra igen?
Eller kommer det aldrig att bli det?

Ingen människa orkar stå kvar i en orkan.. Den sveper snart iväg mig..

Om någon bara kunde förstå och älska mig för den jag är, eller den jag var. För hon som kallar sig Malin nu är inte jag. Jag vet inte vem hon är eller vad hon gör här men hon är här för att stanna känns det som om. Iallafall tills det finns lite hopp för att allting någon gång ska bli som innan.
Men hur kan något bli som det var när det inte finns möjlighet till det?

Jag känner mig bara instängd och ivägen hela tiden. Känns som om att jag bara är en pina för andra omkring. Att jag inte är önskad i de flestas närhet. Varför känner jag det? Är det för att det är så? eller inbillar jag mig det bara? Inbillning tror jag inte att det är direkt. Men vad fasen e det då?
Allt det som en gång var har blivit helt annorlunda. Det finns ingenting av det där kvar längre. Allt är bara borta och det kommer nog inte komma tillbaka heller.
JAg har försökt men det verkar inte funka. Men jag antar att jag gör fel, att jag försöker på fel sätt. För jag är van att folk oftast skyller på mig. Att jag är felet i det hela så jag tror att det är så. Jag är felet till att allt är som det är.. Varför hänger jag kvar då? Kanske för att jag inte orkar att släppa eller för att jag inte orkar bry mig. Det får gå som det går helt enkelt. För jag har ingen lust till att bry mig längre iallafall eller ens engagera mig. Jag jobbar o sover. Det får duga som liv just nu. Inget annat verkar funka eller duga så.

Nu som jag ska skriva något som är bara lite intressant att läsa? Lite intressant för de nyfikna? Något som kan gynna dagen för någon som vill läsa eller bara har en minut över att glo in i mitt liv. Är det de jag har min blogg till? Eller har jag den för att få ur mig meningslösa eller viktiga tankar/åsikter? Jag vet ärligt talat inte.

Jag vet knappt ens vad jag vill längre. Ena dagen är det åt ett håll medans andra dagen drar åt ett annat håll. Var det så att jag fick växa upp för snabbt kanske och jag känner nu att jag verkligen vill leva ut eller har jag helt enkelt tröttnat på den trygga vardagen som jag har runt mig? Behöver jag något annat som kan tillfredställa mitt trista liv eller vad är det som saknas?

Jag vet att jag inte är nöjd med hur jag har det för tillfället. Jobbet funkar, visst det gör det, men jag vill mer, familjen känns för långt bort i nuläget och jag vet inte riktigt hur det är, kärleken? haha, jadu den som ändå visste det. Jag trodde men jag hade antagligen så otroligt fel med vad jag gav mig in på. Det känns bara skit. Allt jag begär verkar alltid vara förmycket. Mina åsikter är oftast fel, jag kan inte ens bli förbannad och råka skrika för då är det fel. Jag är bara helt enkelt fel. Är det de här som kallas för kärlek? Skulle knappast tro det. Men som sagt, jag är den felande länken. För jag är fel, ingen annan är det iallafall. Utan det är jag. Visst...

Det var så nära idag va. Gränsfall till jag vet inte vad...

Det flesta sakerna sker utav en anledning, vare sig man vill eller inte.
Men det är så det är i livet. Det har iallafall jag lärt mig.

Jag vet även att det finns alltid bättre saker över allt. Det finns bättre människor där ute också, även om man inte kanske tror det. Det finns en speciell människa för alla. Det gör det.
Och det verkar iallafall som om att jag inte var din speciella människa och tvärtom.

Om det nu är så, varför sker allt detta för i så fall? Meningen var visst inte vad vi trodde.

Saker och ting verkar alltid bli bättre men när man tror det så går det oftast åt helvete igen..
Idag är en sådan dag, jag försöker iallafall hålla humört uppe hos de flesta människorna men sedan finns det vissa som man bara inte kan göra det med. Och denna är DU!
Jag förstår inte dig längre, du har blivit så annorlunda mot vad du brukade vara.
Ljuger? Varför? Varför måste du ljuga om saker för? Jag vet att du inte säger sanningen då jag har sett sanningen, tror du att jag är dum eller?

Jag antar att du verkligen inte vill att detta ska fungera och kanske är det tid då att du får som du vill. För jag verkar inte vara den som ska vara en del utav ditt liv längre. Det har jag märkt nu.. Hade du älskat mig så hade du inte ljuget om en sådan sak.. Och sedan säger att det är en helt annan anledning till det.

Bullshit du! Jag tog reda på hur det var och det var inte så som du sa iallafall..

It has always been about lies, and you ask me why I can't trust? Well, you made the answer very clear now.. Everybody is a liar!